Infectious Diseases Society of America rekommenderar för närvarande amoxicillin och ampicillin, aminopenicillin (AP) antibiotika, som läkemedel för behandlingenterokockerUVI.2 Prevalensen av ampicillinresistenta enterokocker har ökat.

I synnerhet förekomsten av vankomycinresistentaenterokocker(VRE) har nästan fördubblats de senaste åren, med 30 % av de kliniska enterokockisolaten som rapporterats som resistenta mot vankomycin.3 Baserat på den nuvarande standarden för Clinical and Laboratory Standards Institute,Enterokockerarter med en minimal hämmande koncentration (MIC) ≥ 16 μg/ml anses vara ampicillinresistenta.

Mikrobiologiska laboratorier använder samma brytpunkt oavsett infektionsställe. Farmakokinetiska, farmakodynamiska och kliniska prövningsdata stöder användningen av aminopenicillin-antibiotika vid behandling av enterokocker UTI, även när isolaten har en MIC som överstiger känslighetsbrytpunkten.4,5

Eftersom AP-antibiotika rensas ut genom njurarna kan vi uppnå mycket högre koncentrationer i urinen än i blodomloppet. En studie kunde visa en genomsnittlig urinkoncentration på 1100 μg/ml samlad under 6 timmar efter bara en enstaka dos av oralt amoxicillin 500 mg.

En annan studie analyserade ampicillin-resistententerococcus faecium(E. Faecium) urinisolat med rapporterade MIC på 128 μg/mL (30 %), 256 μg/mL (60 %) och 512 μg/mL (10 %).4 Med hjälp av data från dessa försök är det rimligt att säga att AP-koncentrationer nå tillräckliga koncentrationer i urinvägarna för att behandla många rapporterade resistenta infektioner.

I en annan studie fann man att ampicillin-resistentE. faeciumurinisolat hade olika MIC, med en median MIC på 256 μg/mL5. Endast 5 isolat hade ett MIC-värde >1000 μg/mL, men vart och ett av dessa isolat låg inom 1 spädning av 512 μg/mL.

Penicillinantibiotika visar tidsberoende dödande och ett optimalt svar kommer att inträffa så länge som urinkoncentrationen är över MIC under minst 50 % av doseringsintervallet.5 Därför kan vi rimligen dra slutsatsen att terapeutiska doser av AP-antibiotika inte bara kommer att vara effektivt behandlaEnterokockerarter, men också ampicillinresistentaenterokockerisolerad i lägre urinvägsinfektioner, så länge som rimligt doserat.

Att utbilda förskrivare är ett sätt att minska mängden bredspektrumantibiotika som används för att behandla dessa infektioner, såsom linezolid och daptomycin. Ett annat sätt är att ta fram ett protokoll på enskilda institutioner för att hjälpa förskrivare mot riktlinjeriktad förskrivning.

Ett av de bästa sätten att bekämpa detta problem börjar i mikrobiologilabbet. Urinspecifika brytpunkter skulle ge oss mer tillförlitliga känslighetsdata; detta är dock inte allmänt tillgängligt för närvarande.

Många sjukhus avbröt sin rutinmässiga känslighetstestning förenterokockerurinisolat och rapporterar alla som rutinmässigt mottagliga för aminopenicilliner.6 En studie utvärderade behandlingsresultaten mellan patienter som behandlats för en VRE UTI med ett AP-antibiotikum jämfört med de som behandlats med ett icke-beta-laktamantibiotikum.

I denna studie ansågs AP-terapi vara aktiv i alla fall, oavsett ampicillinkänslighet. Inom AP-gruppen var det vanligaste medlet som valdes för definitiv behandling amoxicillin följt av intravenöst ampicillin, ampicillin-sulbaktam och amoxicillin-klavulanat.

I icke-beta-laktamgruppen var det vanligaste medlet som valdes för definitiv behandling linezolid, följt av daptomycin och fosfomycin. Graden av klinisk botning var 83,9 % av patienterna i AP-gruppen och 73,3 % i icke-beta-laktamgruppen.

Kliniskt botemedel med AP-terapi observerades i 84 % av alla fall och hos 86 % av patienterna med ampicillinresistenta isolat, utan någon statistisk skillnad upptäckt mellan resultaten för de som behandlades med icke-β-laktamer.